thathannah.blogg.se

Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv, men i 7:an gick det över till ångest, prestationsångest.

För hur kunde inte jag förstå när "alla andra" gjorde det? Hur kunde inte jag få högsta betyg som dem andra fick när jag faktiskt hade pluggat mer? Vad gjorde jag för fel? 

 

Min prestationsångest fanns först bara när det gällde skolan, men sakta och säkert gick även över till träningen för att sedan fortsätta till mitt utseende.  

Nu har jag prestationsångest när det kommer till i stort sett allt, tyvärr. 

Det innebär allt från att sitta och plugga i 3h/dag till att träna och inte stanna när kroppen skriker STOPP. 

Vissa tror att min energi och ork aldrig tar slut, men tro mig det gör den. Jag har bara lärt mig att stöta bort dem känslorna. Efter ett antal år så lär man sig det. Det handlar inte om att jag inte har några spärrar kvar utan det handlar om att jag fortsätter när spärrarna redan är nådda. Varför vet jag inte riktigt, men jag kan inte sluta. 

 

Varje liten sak som jag gör vill jag helst vara bäst på, eller i alla fall i toppen. MEN jag vet att detta inte går!       För man kan inte vara bäst på precis ALLT. Det är omöjligt och omännskligt!  

 

Ni vet den där tjejen i klassen som inte kan erkänna att hon har fel och som suckar när hon vänder på provpappret och ser ett C i hörnet. Den tjejen är jag. Jag är den tjejen som aldrig vill ha fel och som på allvar kan må dåligt över det. För vissa låter detta säkert hel knäppt, men så är det. Visst kan man skylla på "det har du fått av din mamma" och självklart så stämmer säkert detta i många fall, men inte helt i mitt.

För det är min prestationsångest som visar sig. När jag själv inser att jag har fel så blir jag på riktigt besviken på mig själv. Jag menar absolut inte att vara besserwisser eller på något sätt trycka ner någon annan. 

Ni som är mina kompisar (vet att vissa av er läser) vet ju att jag inte kan ha fel. Bara så ni vet så vill jag inte höja mig själv till skyarna eller sväva bland moln på något sätt utan det är så jag är. 

Jag jobbar varje dag på att försöka få bort detta, för jag vill för allt världen inte ses som någon egotrippad tjej som tror att hon är bättre än alla andra. (Vilket jag hoppas att jag inte gör) 

 

Till er som inte har prestationsångest vill jag bara säga GRATTIS, det är inte något att sträva efter! 

Jag hoppas också att ni har fått en större förståelse och inblick i hur det är att leva med det.

Det är inte alls roligt och förstör många dagar + ger sömnlösa nätter.  

 

Med inlägget menar jag inte att man inte ska ha drömmar eller sikta högt utan bara att det finns gränser där man måste varva ner och se vad man faktiskt har åstadkommit. 

För just DU är grym och DU förtjänar det bästa! 

 

Ha en bra kväll och gilla ifall ni uppskattar inlägget så blir jag superglad! 

//Hannah:)